Svart fredag och vad lite ångest kan göra

Två gånger idag, på denna konsumptionssamhällets svarta fredag, har jag blivit frågad om min ångest; hur jag upplever den och hur jag hanterar den. Sanningen är den att ångest för mig inte har var något jag associerat med bakfylla då den dyker upp hos många andra. För mig har den alltid legat i bakgrunden. Såg det i en inre bild som laxen som simmar motströms uppför älven för att nå sin födelseplats där de ska leka. (alltså knul.. förlåt- älska- på laxspråk) Jag vet inte ens om det finns älvar kvar utan vattenkraftverk för att vi människor ska kunna driva de senaste TV-apparaterna vi köper på Black Friday när vi hade en gott duglig sen innan med elektricitet… Det sägs att Evert Taube skrev Änglamarken till Vindelälven för att det var den sista utan sådana. Jag vet inte. Hoppas det.

Det ger mig mer ångest. Vad är vi som art på jorden sysslar med. Inte alla, utan främst vi i väst. Det finns en annan Black Friday jag nyligen lärde jag mig om i boken CHAOS (om C.I.A. och Charles Manson och hans LSD-kult) jag lyssnat på i bilen på sistone; där 300 studenter gjorde demonstrerade mot ett möte som hölls av House Committee on Un-American Activities (HUAC) (huskommitén för o-amerikanska aktiviteter) som mer eller mindre var en häxjakt på oliktänkande, och där främst misstänkta kommunister. Några av de som protesterade kan du se på bilden i detta inlägga och vissa av dessa blev utsatta för polisvåld och utan att ha gjort mer än att fridfullt protestera och hävda sina rättigheter

“Jag har redogjort för händelserna. Nu får du höra vad de betyder. Det är svårt att veta var man skall börja, så jag kastar mig rakt in. Dessa tre dagar, sett i sin helhet, var utan tvekan den viktigaste politiska händelsen i landet under de senaste femton åren – och troligen den mest betydelsefulla under hela föregående kvartssekel.” – översatt citat av den sene Michael Rossmann från http://www.mrossman.org/www/huac.html

Kanske finns det inte något samband med att det Rossmann beskriver som de en av USA’s mest betydelsefulla händelser under de senaste 25 åren från det han skrev brevet och att det vi känner igen som Black Friday idag. En dag av konsumenthets där vi som goda konsumenter kan göra det vi är bäst på: konsumera skräp vi inte behöver för att fylla det svarta hål inuti oss där själen en gång fanns.

Min ångest leder mig ibland till dessa mörka platser, för det är en sjuk värld vi lever i. Jag tänker på min brors favoritfilm, mästerverket Prinsessan Mononoke– (https://sv.wikipedia.org/wiki/Hayao_Miyazaki, https://sv.wikipedia.org/wiki/Studio_Ghibli) där människan i sin hybris går så långt att de dödar Hjortguden för att kunna hålla sin fabrik levande. Eller boken Ishmael där en gorilla i fångenskap berättar om hur människan ballar ur i den stund hon lär sig att odla och ta mer än hon behöver.

Jag vet inte om dessa ger mig mer eller mindre ångest ärligt talat, för svaret på frågan om hur min ångest känns, är att jag inte riktigt vet. Den har varit närvarande så länge jag kan minnas i en form eller annan. Slitsamt kan det kännas bitvis men samtidigt har den sakta präglat min existens och skulpterat min person till den jag är idag, och även om livet ibland känns ångestladdat så är ångestens tvilling jag bär på hoppet.

Hoppas gör jag, och jag tror vi människor förr eller senare kommer att inse vår galenskap, och att det finns alternativ som inte är bundet till ett begränsande tvådimensionellt politiskt spektrum. (Verkar som vi gillar att göra det enkelt för oss?) Som exempel har vi Jacques Fresco resursbaserade samhälle The Venus Project (https://www.thevenusproject.com/jacque-fresco/) om man vill fundera på ett alternativ.

Jag tror att en av vägarna till något nytt är att var och en av oss slutar att fly oss själva, slutar att fly sanningen om världen vi lever i, slutar att fly det jobbiga faktum att det vi sysslar med är galenskap. Opopulära idéer föds i denna ångestladdning jag bär på, men min subjektiva sanning är den objektiva sanningen, jag lovar.

Vi väljer varje dag med våra handlingar, omedvetet eller inte, och frågan är vad vi väljer.

Jag vet vad jag väljer iallafall, med ångesten som en nu kär vän i hjärtat.

Det valet är kärleken. Alla dagar i veckan, helgerna inkluderat. Till mig själv, till dig och till mina vänner och familj, till djuren, till alla jag inte känner, och även till de som titulera mig som mina fiender. Ni stärker mig och ger mig livskraft.

Vi är olika allihopa, alla med något unikt bidrag till livets soppa. Mitt är ångestladdade tankar bl.a.

Snart även andra grejer i min jakt på favorit-Kalle.

Stay tuned– I kärlek, Karl